Meeen, herregud Vad TJOCK du har blivit!?
skulle du säja så till någon? jag skulle inte göra det, o mest troligt (förhoppningsvis!) ingen annan heller.. För mest troligt skulle den personen som få höra det bli väldigt ledsen.. O det förstår man ju.. Men varför ska det vara så jävla svårt o förstå att en kommentar åt andra hållet kan kännas likadant för den som får höra det? Hur kommer det sej att precis alla tar för givet att man bara kan säja "meen herregud vad mager/smal du har blivit!?" (Gärna med lite avsmak i rösten också.. o ibland ett tillägg med "man kan ju tro att du har gått o fått anorexia" ) Tror man inte att en sån kommentar kan göra någon ledsen? Tror man att man glädjer någon med nåt sånt?

Du har ju ingen aning alls om varför man gått ner i vikt (eller upp kanske), eller varför man ser sliten o sargad ut.. Det är ju ingen som kan veta orsaker,till varför man gått ner så mycket i vikt, eller varför man är som man är.. Prata bakom ryggen om folk är det värsta jag vet, men vad det gäller det, så får folk gärna vänta tills jag gått.. o sen tissla o tassla om varför jag gått ner i vikt, om jag har anorexia eller inte osv.. och NEJ, jag har inte anorexia. Så, Då var det uträtt.
Och om ni tycker någon blivit mager, eller tjock med för den delen.. Kanske man bara kan fråga hur den mår? Vill den svara och berätta så gör den väl det.. Annars låter man väl bli.. Jag gör det iaf.. Men varför påpeka vikten!?

Ibland vill man inte prata om hur man mår, och absolut inte med allt och alla. Och ibland kanske man inte vill prata med någon. Jag vill inte prata med nästan någon om hur jag mår. 
För jag tycker det är jobbigt. Jag vill inte släppa in någon innanför min mur.
Jag är stark. Och har klarat så mycket annat själv.
Så varför skulle jag inte klara av att kunna må bra själv?
En väldigt bra fråga egentligen, som jag önskar att jag hade nåt bra svar på..
Det enda jag vet, är att nu är det tur att jag får lite professionell hjälp iaf.
Annars drunkar jag nog snart.
Och jag skämms inte för att jag får det.
Det ska man inte göra..

Just nu är jag svag, väldigt svag..
 och bräcklig faktiskt. Både psykiskt och fysiskt.
Men det kan nog bara bli bättre.. Även om det kan ta lång tid, men småningom ska det bli bättre..

Har ju världens finaste dotter, dom underbaraste,härligaste o fantastiska vännerna,
 en underbar pojkvän,och en fantastisk familj.
Så det vore väl själva faan om jag inte tog mej ur det här..



oj, blev ett väldigt ärligt och utlämnande inlägg nu.. men jag tror det är lika bra..
känns så,just nu iaf..