ja,riktigt höstväder idag, men givetvis inte sånt där vackert,fiint höstväder.
Utan regn,rusk och +8 grader. Jag ville verkligen inte kliva upp imorse. O när jag känner så,så brukar jag vägra kliva upp. Imorse chockade jag världen o klev upp iaf, frukost till barnet o iväg till skolan. Dom hade utedag idag, stackars dom. Fleece,regnställ o mössa!

När jag var hemma igen höll jag helt seriöst på att frysa ihjäl. Ont i huvudet hade jag också, börjar bli en dålig ovana det där. Tog iaf o hällde i mej lite te,för att få upp någorlunda kroppstemperatur, o bäddade ner mej i soffan. Vaknade klockan tolv igen, när Lowa kom från skolan.
Vad hände liksom? Jag bara somna,och sov o sov.
Riktigt skönt va de iaf,och mest troligt välbehövligt.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var onödigt o dumt, o tänk så mycket jag hade kunnat fått gjort? Eller ja,iaf hängt o tvättat nån maskin osv..
 Det där jäävla samvetet. Det dåliga samvetet.
Varför kan jag inte bara acceptera att jag faktiskt är ganska svag,och behöver den där vilan. Att min kropp faktiskt inte orkar annars, och att det absolut inte var nåt fel med den.
Men näerå,ångest.
Jävla jag är duktig-syndrom.
Åt helvete med det.

Ååh,nu får jag högt blodtryck också..sitta här o reta upp mej själv,över mej själv,för att ja, jag vet faktiskt inte vad.
Joanna, det är okej att vila.
Det är okej att inte städa eller tvätta varje dag.
Det är okej.
Det är till och med bra.
Att det ska vara så jävla svårt o förstå. Men om jag säjer,eller skriver det tillräckligt
många gånger kanske det går in?


Det här med krav förresten, vem är det som ställer alla dessa krav egentligen? I min värld är det faktiskt jag själv som ställer alla dessa höga krav på mej själv. Jag tror det iaf, mest troligt så har de väl börjat nån annanstans för länge sen. Men det är iaf jag som har dom höga kraven på mej själv nu. Ingen annan.
Och dom gör att jag mår dåligt, varför kan jag då liksom inte bara sänka ribban lite?
Näe,de är fasiken inte det lättaste..

Sen alla mina små tvångstankar, o att jag verkligen måste göra sakerna på ett visst sätt för att inte må dåligt,det gör ju inte direkt saken lättare. Jag måste verkligen göra på "mitt" sätt. Och följa ett visst mönster, annars mår jag dåligt. Jag får verkligen panik.
Jag vet att det faktiskt inte är hela världen om inte glasen står upp o ned i skåpen,i en viss ordning. Men i mitt liv skapar det fullständig kaos och panik.
Jag måste ha total kontroll på precis allting. Allt ifrån dom små sakerna till dom stora.
Annars får jag panik,och flippar nästan ur.
Min älskade sambo är precis tvärt emot. Så hur vi går ihop är för mej en gåta..haha!
Jag med mitt noggranna planerande,ofta onödiga planerande jag vet. Och han som avskyr o planera. Han har liksom en "Hakuna Matata" filosofi.
Men vi går ihop, och vi matchar ihop varandra alldeles förträffligt.
Det är iallafall underbart.
 Och jag älskar den karln nåt enormt.

Blir liksom alldeles glad och varm bara jag tänker på han.. som nu t.ex.. haha! :) Dock tror jag inte han är lika varm i hjärtat av tanken på mej just nu, efter att ha försökt ringa mej som en dåre när jag låg o sov. Med telefon på ljudlös. Han behövde visst domkraften i garaget. Men jag "svarade juuu inte!"
Han var faktiskt inte arg,bara lite upprörd en stund.. Men när jag sa att "jag har ju iaf inte ont i huvudet längre" såå hörde jag faktiskt att han fliinade.. ;)
Han är ju för söt,mitt hjärta! :)

Han står liksom ut med mej,och älskar mej trots alla mina lustiga ideer,och att jag är "totalt hopplös"
och ja, jag gör de ju också rätt bra som står ut me han..faktiskt!
Kärlek!

vilket märkligt inlägg de här blev.. tänkte liksom inte att de skulle bli så långt, tänkte mest bara gnälla på att jag frös,o att de är pissväder ute.. Men så fick jag beklaga mej lite,och samtidigt beskriva lite kärlek.
Vilket nu har gjort mej på riktigt bra humör.
Otroligt ju..




tog o slängde in en gammal bild ifrån förra sommaren också..från Lenas bröllop!