meeen, vänd då vind jävel.
Helt ärligt så är det sjuukt länge sen jag kände så här. Så här att Näe, jag vill faktiskt inte kliva upp, för det är liksom ingen mening. Imorse kändes det verkligen så. JAG VILLE VERKLIGEN INTE.
Efter ett par dagar nu, så tror jag det är dax igen.. Nej,nej,neeeej. Jag orkar inte mera.
Tidigt eller sent, skit jävla samma.
Det gör förbannat jävla ont. På alla möjliga vis. Och jag vill inte mer nu.
För min del får det gärna vara slutet på februari nu,då allt är "klart" förhoppningsvis.
Bara det slutar göra ont skulle jag vara nöjd nu.. jävla skit.
 

Egentligen är jag inte så här. Inte alls. Och jag hatar vad det gör med mej.
Jag är inte den mamma,flickvän eller vän jag vill vara. Eller ens brukade vara.
Ibland känner jag inte ens igen mej själv, det är skrämmande.

Det här drar ner mej, massor.

Meen,jag ska inte glömma alla glada ljusa stunder.
När jag ena stunden gråter,och i nästa sekund skrattar så jag kiknar tillsammans med Jesper. ♥
När jag blir alldeles varm i hjärtat av Lowa,och alla hennes påhitt. ♥
När mina vänner får mej att brista ut i asgarv,eller gråta. Eller när dom bara är. ♥


Och hur den än är, så är jag ju faktiskt lycklig. Även om det elände,drar ner mej.. Ibland mindre,ibland mer..

Och jag är otroligt glad över alla fina,som jag har i min närhet. Ni får mej att orka! ♥

Ni är det bästa jag har..