tre dagar senare, febern har sjunkit.. själva ondheten i varenda led har avtagit,lite.
Men jag är fortfarande dunderjävlaförkyld. Fy faaan. Huvudet spränger fortfarande mer än allt, och uuusch.
Känner mej som en karl. Ynklig och ömlig. Fy sjutton.

Att vara sjuk är verkligen trist. Framförallt när man haft en tredagarsledighet! Och syster varit hemma ifrån Kalmar. Och det är sjuukt fint väder. Kul o ligga däckad då? Näe,precis.
Syrran åker hem ikväll, o jag skulle vilja ta mej in till stan o säja hejdå, likaså Lowisen. Meen,jag vet fasiken inte om jag pallar?
Skulle vilja ta ett varmt bad också. Menjustde, vi har ju inget badkar! Det slängde vi ju ut på balkongen i rena sinnan,för nån månad sen...
Så,vi ligger nog kvar här.

Nedbäddade i soffan. Lowisen svappar mellan kanalerna,och ser att det är "Så som i himlen"
hon byter kanal och ska kolla på den, och jag känner hur det liksom snörps åt i halsen,och det känns som en iskall hand kramar åt om hjärtat. Samtidigt som jag småler lite,eftersom jag tänker på dej. Tänker på alla gånger vi legat och kollat på den.
Inne i mitt huvud hör jag ditt skratt,och dina kommentarer. Jag ser dej så tydligt framför mej,och jag hör verkligen skrattet. ♥
Det är fortfarande så overkligt. Och det gör fortfarande såjävlaont!
Kan du inte bara komma hem? Jag saknar dej så otroligt mycket. ♥
Det kommer aldrig att ske, det vet jag.. och det är nog det som gör allra ondast.
På fredag är det begravning,och det känns så sjukt gruvensamt..