Igår var Den stora dagen.. Jag fick äntligen min insulin pump! 😆

En lila och fin minimed 640g! 👌

Med tillhörande cgm.. Alltså jag var såå sjukt förväntansfull, och nervös.. 🙈🙉🙊

Själva pumpstarten, o koppling av CGMn o allt gick både fort,smidigt och bra! Men vilket tjorv o få dit den CGMn jämfört med dexcomen som jag är van! Men jag lär väl vänja mig!  😉

Nu har jag haft pumpen i ett dygn. O vilken omställning ifrån sprutorna.. :)  Men vi ska nog kunna bli riktigt bra kompisar. Jag o den här prylen.

CGMn är jag hittills inte alls imponerad av. På något vis, då den bara strulat. Visat sjuka felvärden. Vilket på riktigt hade kunnat satt mig i ketoacidos. Då jag har pump+cgm eftersom jag inte själv känner när mitt blodsocker är lågt. Inatt har den då alltså,stängt av sig flertalet gånger, 2 timmar i stöten. O när jag vaknade imorse så visade den Lågt bs. 3,2.

Jag drack en festis, för att höja snabbt,innan jag gick upp o kollade bs i fingret 16,6.. Jaja,men vad härligt! ! 😠

Kalibrering har inte funkat och i eftermiddags visade pumpen "byt sensor " efter ett dygn. Ska hålla 6 dagar.. Succé! Näe,satan vad less jag blev.  Så nu sket jag i att sätta ny sensor innan jag la mig. Eftersom den här prylen ska kalibreras 2 ,4 OCH 6 timmar efter sensor byte. Och ja,jag vill hellre sova inatt. 

Just nu är jag bitter över den här sensorn och CGMn och gråter blod över att jag lämnat igen dexcomen. Som jag älskat den. 💔

Jag hoppas att det bara var sensorn som var ett måndags exemplar, och tar nya tag imorgon! 💪

Men jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det just nu känns piss! 

Något jag däremot älskar är möten. ♡

 Av alla olika slag. (Ibland,inte alltid men oftast! 😜) 

 

Men som igår efter pumpstart, så åt jag lunch i cafeterian med mamma, och när vi ätit klart gick jag lite före. Stannade till för att vänta på henne,(o pappa som kommit för att skjutsa hem mig! ) och råkar överhöra dom som satt vid bordet jag precis stannat till vid. O jag kunde inte vara tyst utan ursäktade mig först, då det inte var min mening att höra vad dom pratade om. Men förklarade sen att jag också hade typ 1 diabetes precis som hennes barn,som satt där och av förklarliga skäl såg minst sagt förtvivlad och ledsen ut. Vad jag egentligen ville ha sagt, det vet jag inte. Men jag ville nog bara ge dom lite hopp! Att få typ 1 diabetes är INGEN DÖDSDOM. Livet slutar inte. Det blir en berg & dalbana på många olika plan. Absolut. Men det är inte slutet! 😉

Kanske stannade jag till och började prata, för att jag (och mina föräldrar ) hade behövt träffat någon som gav oss lite hopp? När vi satt där på sjukhuset för snart 15 år sedan. När jag var nydiagnostiserad. Dom och jag var förtvivlade. Kanske hade vi behövt möta mig där på sjukhusets café? Jag vet inte. 

Men för mig var just det här mötet något väldigt speciellt. 💜 

O jag hoppas det ingav hopp, för förtvivlade och ledsna föräldrar såväl som för ett förvirrat, ledset och förtvivlat barn. 

Jag vet såhär i efterhand, att jag hade behövt det hoppet just då.

#ÖPPENDIABETES