Jag förstår inte. Och kan inte sätta ord på´t heller.

Det är så sjukt jävla svårt att ta in, eller förstå.

Känns som om man är i nåt sorts jävla töcken.

Jag vill inte begrava mina vänner nu, vi är på tok för unga för det.

Om sextio år, då. Då hade det här varit normalt.

Då hade vi ju fått uppleva allt, o våra barn skulle få fortsätta utan oss.

Det skär i mitt hjärta, när jag tänker på din fina lilla dotter.

Jag glömmer aldrig huur glad och förväntansfull du var, över att äntligen få bli pappa själv.

Världens bästa pappa! ♥

O så stolt du var över Ulrica, hur mycket du älskade henne!

O det skiljer ju bara tre månader mellan våra små, så mkt som vi skulle göra tillsammans!

Faan också. Grymma jävla värld!

Det skar så otroligt hårt i hjärtat, när jag syttade lilla Märta. O hon låg där,o sov så fridfullt.

Lyckligt ovetande,om vad som precis hänt.

O så lik sin pappa, o sina farbröder.. ♥

 

 

 

På fredag är det begravning, och jag vet att det kommer bli otroligt fint.

Men jag vill inte,för jag vill inte att du ska vara borta!

 

Har suttit o gått igenom massor av gamla kort nu ikväll, gråtit o gråtit. Både åt glädjande minnen, och av sorg.

Men jag kommer alltid o le nånstans av tanken på dig.

O alla otroliga minnen,du har gett oss.

Alla fina minnen du har gett Lowa.

Hon älskade dig,otroligt mycket.

 

Idag kollade hon på nå barnprogram, o jag hör hur dom säjer "Lycka är att ha en monstervän"

Lowa börjar muttra,o säjer att så ere väl inte alls.

Så jag sticker in huvudet ifrån köket, o frågar henne vad lycka är för henne.

Svaret jag får knockade mig, kunde liksom inte sluta gråta.