Jag försöker komma ikapp,på nåt jäkla vis?
Vardagen snurrar liksom på i 200knyck,här utanför min bubbla.
Hur kan det bli så? Min värld har ju liksom stannat upp.
Och jag vet inte riktigt vart,eller hur jag ska börja?
Det går inte en enda dag,inte en timme.
Utan att jag tänker på dej,min älskade vän. ♥
Ena stunden gråter jag som ett litet barn,för att i nästa stund le fånigt för mej själv,
eller småskratta högt åt alla,fina minnen!
Men det gör så jävla ont i hjärtat, när jag inser att det där samtalet, smset, pratstunden och kramen aldrig mer kommer. Så jävla ont. Jag vet att du föredrar leendet och skratten,det vet jag.

Men Ibland är det bara så svårt..


Hela månaden har mer eller mindre, varit som en mardröm. Har varit på ett x-antal läkarbesök,av olika anledningar. Vilket bara det redan före olyckan med Henke,verkligen sög krafterna ur mej.
Blivit så sjukt dåligt bemött av flera läkare,så jag kan inte med ord beskriva.
Hur dessa personer,ens tillåts att jobba med andra människor är för mej en gåta.
Hur man kan trycka ner en annan människa på det vis som dom gjort,det förstår jag inte.
Jag brukar kunna finna mej, ifrågasätta och kunna svara för mej.
Men jag har inte orkat. Det har liksom blivit alldeles för mycket, av allt.
Jag har liksom bara gråtit, och fånigt sagt jaha?
Sen har jag gråtit ännu mera. Och blivit arg, jävligt arg.

Är så otroligt tacksam,över att jag har världens bästa jobb! Med otroliga jobbarkompisar, på båda ställena.
Dom är tamejfan helt otroliga. Och det värmer mitt hjärta.



När man är nere på botten, då kan man väl bara komma uppåt va?
Jag ska faan upp på toppen igen. Det ska jag visa min lilla kille, för han var så glad för min skull.
Och jag ska göra han lika glad igen.


I helgen som var,hade jag en otroligt skön helg tillsammans med min bättre hälft!
Älskade människa,vad jag är glad att jag har dej.. ♥
Känslan när jag kom hem ifrån diverse grejer i fredags eftermiddag,och han äntligen var hemma. Var oslagbar! Efter längsta,tänkbara jävla vecka.. Har aldrig förr varit så jobbigt,att inte ha han på hemmaplan. Aldrig.

Lowisen hade haft en riktigt toppen helg på sitt håll,och var mer än helnöjd. ♥
Då blir man genuint glad,i mamma hjärtat.
Lilltjejen somnade dessutom i min famn på kvällen. Myys!

Håller på och försöker tvätta lite här hemma nu, det går sakta men säkert.. 
Det får ta den tid det tar, med allt. Jag måste tillåta mej att sörja, både det ena och den andra. Och jag måste lyssna på min kropp. O försöka få krafter,för att orka. Orka med allt det vanliga,och annat som sker. 
Jag jobbar litegrann, det jag orkar.
O jag försöker att omge mej av vänner,och dom jag verkligen bryr mej om. 
Idag ska jag försöka mej ut på en lite turnè. Hälsa på trollongarna på dagis, snusa på Annas efterlängtade bebis,och äta middag med en kär vän. ♥

Lowisen har dans idag också.. Förra veckan gick det bättre,hon hamnade i rätt grupp. Och var en glad tjej! :)

Ljuset för dej brinner,alltid.
Och jag hoppas och tror att du finns här med mej,någonstans.